Extreme make-over

Föreställ er följande; en motvilligt uppstånden Marina som vaknat alltför tidigt en lördagsmorgon, efter alltför lite sömn, hasar fötterna framåt i en särdeles primitiv variant av upprätt gångstil. I ett illa beräknat ögonblick vrider jag på huvudet samtidigt som jag passerar en obarmhärtig spegel. En högst oväntad reflektion slungas tillbaka och det tidigare hasandet förvandlas till nervösa tramp i badrummets riktning. Där besannas mina farhågor frammanade av den osympatiska glasbiten på hallväggen; ett obekant ansikte med illröda plutläppar som verkar befinna sig i något slags psykotiskt collagen-pumpat skick, lyser ilsket där min mun tidigare suttit. En panna, slätare än den lenaste barnrumpa, blänker som vore den ny-injicerad med Botox. Varje oroslinje utsuddad, varje skrattrynka utttänjd till det yttersta samverkar i ett uppsvällt ansikte utan mimik. Mitt jag och min kropp befinner sig uppenbarligen på kollissionskurs för när min blick envist dras mot övriga kroppsdelar får skräcken fritt spelrum. Fingrar tjocka som nystoppade lunchkorvar vars skinn hotar att brista vilken sekund som helst, tår svullna till oigenkännlighet vars form gått från avlång till cirkelrund, vilar som övergödda puttekulor mot golvet. Vad har hänt? På vad kan vi skylla denna diaboliska metamorfos? Var det mitt okontrollerade intag av lagrad getost i kombination av lufttorkad skinka i gryningen, eller var det min exalterade nötfrossa med rödvinsbad som orsakade förvandlingen? Lider jag månne av en störning i den orala fasen eller är svullnaden ett uttryck för en akut allergisk reaktion mot Freuds rektala struntprat, vars innehåll jag måste beskriva i veckans litteratur-uppgift?

Preventiv läkekonst

Föreställ er följande; 
Marina hos gynekologen för att byta ut min Levonova, smärtsamt, utlämnande och inte det minsta behagligt. Möter en läkare som förlagt sina instrument, och som stressat hastar iväg för att leta reda på desamma, alltjämt muttrande "nu ska vi se, nu ska vi se" på spanska. Jag blir ensam i rummet med alla hotfulla kliniska föremål och tillfälle ges för tankekonstruktioner av de mest skrämmande scenarion. Läkaren återvänder men är frånvarande. En smått absurd dans av språkliga volter förs på endera engelska, endera spanska. Metalliska ljud, snärtande av gummi och rivande av plast, "nu ska vi se, nu ska vi se". Något fastnar i en sladd, något faller till golvet med ett klirr, sladden fastnar runt min upphängda fot. "Smuts, blodförgiftning och dödlig infektion" är ord som dyker upp. "Sådär, klart" och en stapplande nedstigning till receptionen leder till plötsligt illamående, ögonblickligt blodtrycksfall och överraskande förlust av all balans och styrka. Vit som ett lakan faller jag ihop i en stol, mittemot två patienter som väntar på sin tur hos doktorn...

...and now for some uppåttjack!

It takes three to tango

Föreställ er följande;

Marina, nysvidad i företagets respektingivande uniform bestående av bländande vit skjorta med nystärkt krage, svarta byxor med pressveck, blankpolerade svarta skor, epåletter med monogram och hatt med broderad logotyp. Som kronan på verket hängs en högreflekterande väst i ettrigt neongult utanpå övrig mundering, et voilá; Marina lyser som en radioaktiv pinne!

Utrustad med walkie-talkie och utpositionerad på 500-meters backen med 90° lutning som tjänstgör som parkering, gick jag nu under namnet Tango 5. Med Tango 2 och 3 på behörigt avstånd, men med Tango 1 och 4 i permanent radioskugga, intog jag den krävande rollen som kombinerad säkerhetsvakt/trafikvakt/turistguide/apkontrollant. Observera att den sistnämnda yrkesbeteckningen inte på något sätt hör samman med föregående i ordningen, trots att en koppling mycket lätt skulle kunna låta sig göras.

Under ständiga anrop från mina dansanta kollegor, Tango 2 och 3, inleddes så en arbetsdag av hejdlöst armviftande åt diverse fordon från allsköns europeiska länder. Med svetten lackandes under hattens brätte och ett konstant salt droppande utmed ryggraden tog jag mig an svärmen av personbilar, turistbussar, taxibilar, herrgårdsvagnar och stöddiga fyrhjulsdrivna monster som alla ville ha en plats i backen. En inte alltför ovidkommande detalj i skildringen är väl det faktum att backen ifråga är enkelfilig och slutar i en obönhörlig återvändsgränd. Med endast en vändplats till förfogande innebär Tango 5:s position verkligen ingen dans på rosor.  Arbetet består i logistiska krumbukter, lingvistiska tungvrickare, radio-aktiva kommunikationer och fingerpekande åt nonchalanta busschaufförer på hög nivå.  Man bör vara snabb som en iller, hal som en ål och värmetålig som en ugnsfast pyrex-form för att klara sig levande från ett dylikt pass på bergets toppen.

Som om detta inte vore nog bör man också kunna handskas med vilda djur som gärna spelar en både två och tre spratt. Jag syftar här på den ökända Macacus Sylvanus, eller Barbary Macaque Ape, som har sin hemvist på Gibraltar-klippan. Vana som de är vid besökare av släktet Homo Sapiens (vissa individer bäst beskrivna utan epitetet sapiens - latin för ”vis”) närmar de sig målmedvetet varje hand i vilken en prasslande påse, lockande väska eller annat lättillgängligt ätbart föremål hålls. Under lönlösa försök till förvarningar inför döva turisters öron, blir jag roat vittne till överlagda rån och kallt beräknade överfall på de naiva besökarna som av allt att döma tror att de befinner sig i en djurpark. Glasspinnar rycks fräckt ifrån kladdiga barnhänder, chipspåsar plockas fingerfärdigt ur öppna ryggsäckar och kexpaket försvinner med ljusets hastighet ur oövervakade picknickkorgar. En fest utan dess like tar vid där rivaliserande grupperingar slåss om godbitarna. Påsar och omslagspapper yr omkring och de byten som visar sig vara oätliga, såsom dyrbara digitalkameror, i-Pods, i-Pads, Ray-Bans och D&G-väskor skickas iväg till närmsta trädkrona. En skattjakt på bergssluttningen torde ge ett skapligt resultat kan man tänka.

Dessvärre går inte ens självlysande vakter fria från makakernas spratt. Ungdomarna i flocken har en förkärlek för bus och ger sig gärna i kast med allt som hänger löst, däribland mikrofoner och sladdar tillhörande min yrkeskategoris utstyrsel. I ett oövervakat ögonblick finner jag mig omringad av tre skuttande apor som, till Homo Sapiernas förtjusning, tycker att min hjässa och mina axlar fungerar utmärkt som sittplatser. Då arbetet kräver att jag fortsätter vifta med armarna för att dirigera ankommande trafik och hitta möjliga mötesplatser för utgående fordon, gör jag detta samtidigt som jag tjänstgör som ställföreträdande klätterträd åt de pälsförsedda lymlarna. Det hela slutar i fullkomligt kaos när jag energiskt försöker vifta bort en apa som har kopplat järngrepp om min arm, vilket fårskallen i den mötande bilen tolkar som trafikhänvisningar.

It takes three to tango!

Tungsinne...

Tung, blodig, stilla och oåterkalleligt tystad,
Vrålar hon åt mig.
Skriker efter den räddning som aldrig skulle komma,
Gråter resignerat inför det banala slutet.
Hon utmanar mig där jag sitter fastnaglad i min ofattbara skräck –
Den som låter mig veta att jag verkligen lever –
Den som skall pina mig, plåga mig,
Deformera mitt Jag intill oigenkännlighet.
Mitt Subjekt befinner sig på förintelsens brant
Mitt Objekt sitter slaget, söndrat
Och skändat på det mest djävulska sätt.
Min motpol, min följeslagare,
Bortryckt med våld –
och kvar blev detta Abjekt,
en gång en del av mig, sprungen ur samma Moder,
Envist skiljd från samma källa.

Min syster,
En gång en talets varelse, en språkets slav.
Min saknade kugge i det hjul som håller livets nav.
/För Anne

Ovan, ett försök till en poetisk beskrivning av min högst personliga
upplevelse av Abjektet, mot bakgrund av Julia Kristevas teori om Abjektet,
detta ”fallna objekt” som fascinerar, intrigerar, hotar och slår
följe, samtidigt som det för oss närmare det vi en gång varit.

Bokföring med Rödluvan

Föreställ er följande;

Marina, djupt försjunken i bokföringens ädla konst och med hela mitt väsen koncentrerat på utgående moms och avräkning för sociala avgifter försöker få ordning på två krävande hemtentamina samtidigt. Mitt i detta, för en humanist, vederstyggliga siffertuggande, hörs en svag knackning på ytterdörren. Husets fyrbenta varelse som till stor del bara består av flottig päls vilken den oupphörligen snubblar på, vaknar till liv och avyttrar ett hest läte som knappast kan tillskrivas hundsläktet. I vanlig ordning halkar sedan nämnda varelse omkring på parketten i en frenetisk terrier-inspirerad variant av polka, dock utan att få grepp med tassarna vars oklippta klor skulle platsa i Guinness rekordbok vi detta lag. Innan ägaren till denna hårfagre råtta hunnit resa sig ur sin favoritfåtölj varifrån hon med stort intresse halvsovandes följer den sämsta såpoperan i mannaminne, är jag framme vid dörren.

När jag öppnat inser jag genast mitt misstag. En lustig liten filur iklädd röd morgonrock, papiljotter och fyra skramlande armband på vardera skelettliknande handled, kisar uppåt de ca 60cm som skiljer oss åt i höjd, och frågar: ”Sover hon?”

På given order av farmor, som med sitt tunnsådda gråa hår på ända, tidigare instruerat mig i handlingsförfarandet vid en händelse som ovan beskrivits, svarar jag: ”Ja, hon sover!”, varpå papiljottdamen åter frågar; ”Sover hon?”, fast denna gång på spanska, som om val av språk skulle ändra svaret.

Efter tio minuter av outhärdlig status qou i denna repetitiva frågesport härsknar jag och tar till det mest basala teckenspråk som kan tänkas få pennyn att ramla ned i damens papiljottförsedda huvud. Med tvenne handflator sammanpressade och handryggen på den högra lagd mot min vänstra kind, demonstrerar jag ilsket att ”JA, HON SOVER!”, varpå den lilla damen i rött lyfter sin morgonrock över anklarna och moloken skyfflar iväg nedför trappan med de slitna plyschtofflorna.

Inte ens en halvtimmes studiero senare hörs ett bestämt bankande på dörren.  Förvånad av det bryska knackandet ilar jag fram till dörren innan den lilla varulven ens hunnit avyttra ett hest ”voff”. Döm om min förvåning när tittögat avslöjar den spensliga lilla arm som åstadkommit detta kraftfulla ljud. Lilla rödluvan är återuppstånden. Med uppfordrande min frågar hon så: ”Är hon hemma?”, varpå jag, den i jämförelse med besökaren, amazon-liknande jättekvinnan från norden, replikerar: ”JA, MEN HON VILAR. HON HAR ONT I MAGEN!”. En uppenbar glappkontakt mellan Rödluvans 90-åriga Medelhavs- inkarnation och den stolta, rediga men också lättretade svenskan, tydliggörs i följande ordväxling:

”SHE IS ILL”

-”She needs some dill?”

”NO, QUE LE DUELE EL ESTÓMAGO!” (Nej, hon har ont i magen!)

”-From Trinidad & Tobago?”

”NO, QUE ESTÁ MALA. TIENE DOLOR DE BARRIGA!” (Nej, hon mår inte bra. Hon har ont i magen!)

“-Hormiga? Yo no tengo hormigas en mi casa.” (Myra? Nej jag har inga myror i lägenheten.)

 Detta blev droppen som fick bägaren med mitt ytterst begränsade tålamod att svämma över och med myror i H&M-brallan bestämde jag mig för att bokföring är humbug!