It takes three to tango
Föreställ er följande;
Marina, nysvidad i företagets respektingivande uniform bestående av bländande vit skjorta med nystärkt krage, svarta byxor med pressveck, blankpolerade svarta skor, epåletter med monogram och hatt med broderad logotyp. Som kronan på verket hängs en högreflekterande väst i ettrigt neongult utanpå övrig mundering, et voilá; Marina lyser som en radioaktiv pinne!
Utrustad med walkie-talkie och utpositionerad på 500-meters backen med 90° lutning som tjänstgör som parkering, gick jag nu under namnet Tango 5. Med Tango 2 och 3 på behörigt avstånd, men med Tango 1 och 4 i permanent radioskugga, intog jag den krävande rollen som kombinerad säkerhetsvakt/trafikvakt/turistguide/apkontrollant. Observera att den sistnämnda yrkesbeteckningen inte på något sätt hör samman med föregående i ordningen, trots att en koppling mycket lätt skulle kunna låta sig göras.
Under ständiga anrop från mina dansanta kollegor, Tango 2 och 3, inleddes så en arbetsdag av hejdlöst armviftande åt diverse fordon från allsköns europeiska länder. Med svetten lackandes under hattens brätte och ett konstant salt droppande utmed ryggraden tog jag mig an svärmen av personbilar, turistbussar, taxibilar, herrgårdsvagnar och stöddiga fyrhjulsdrivna monster som alla ville ha en plats i backen. En inte alltför ovidkommande detalj i skildringen är väl det faktum att backen ifråga är enkelfilig och slutar i en obönhörlig återvändsgränd. Med endast en vändplats till förfogande innebär Tango 5:s position verkligen ingen dans på rosor. Arbetet består i logistiska krumbukter, lingvistiska tungvrickare, radio-aktiva kommunikationer och fingerpekande åt nonchalanta busschaufförer på hög nivå. Man bör vara snabb som en iller, hal som en ål och värmetålig som en ugnsfast pyrex-form för att klara sig levande från ett dylikt pass på bergets toppen.
Som om detta inte vore nog bör man också kunna handskas med vilda djur som gärna spelar en både två och tre spratt. Jag syftar här på den ökända Macacus Sylvanus, eller Barbary Macaque Ape, som har sin hemvist på Gibraltar-klippan. Vana som de är vid besökare av släktet Homo Sapiens (vissa individer bäst beskrivna utan epitetet sapiens - latin för ”vis”) närmar de sig målmedvetet varje hand i vilken en prasslande påse, lockande väska eller annat lättillgängligt ätbart föremål hålls. Under lönlösa försök till förvarningar inför döva turisters öron, blir jag roat vittne till överlagda rån och kallt beräknade överfall på de naiva besökarna som av allt att döma tror att de befinner sig i en djurpark. Glasspinnar rycks fräckt ifrån kladdiga barnhänder, chipspåsar plockas fingerfärdigt ur öppna ryggsäckar och kexpaket försvinner med ljusets hastighet ur oövervakade picknickkorgar. En fest utan dess like tar vid där rivaliserande grupperingar slåss om godbitarna. Påsar och omslagspapper yr omkring och de byten som visar sig vara oätliga, såsom dyrbara digitalkameror, i-Pods, i-Pads, Ray-Bans och D&G-väskor skickas iväg till närmsta trädkrona. En skattjakt på bergssluttningen torde ge ett skapligt resultat kan man tänka.
Dessvärre går inte ens självlysande vakter fria från makakernas spratt. Ungdomarna i flocken har en förkärlek för bus och ger sig gärna i kast med allt som hänger löst, däribland mikrofoner och sladdar tillhörande min yrkeskategoris utstyrsel. I ett oövervakat ögonblick finner jag mig omringad av tre skuttande apor som, till Homo Sapiernas förtjusning, tycker att min hjässa och mina axlar fungerar utmärkt som sittplatser. Då arbetet kräver att jag fortsätter vifta med armarna för att dirigera ankommande trafik och hitta möjliga mötesplatser för utgående fordon, gör jag detta samtidigt som jag tjänstgör som ställföreträdande klätterträd åt de pälsförsedda lymlarna. Det hela slutar i fullkomligt kaos när jag energiskt försöker vifta bort en apa som har kopplat järngrepp om min arm, vilket fårskallen i den mötande bilen tolkar som trafikhänvisningar.
It takes three to tango!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar