Tungsinne...

Tung, blodig, stilla och oåterkalleligt tystad,
Vrålar hon åt mig.
Skriker efter den räddning som aldrig skulle komma,
Gråter resignerat inför det banala slutet.
Hon utmanar mig där jag sitter fastnaglad i min ofattbara skräck –
Den som låter mig veta att jag verkligen lever –
Den som skall pina mig, plåga mig,
Deformera mitt Jag intill oigenkännlighet.
Mitt Subjekt befinner sig på förintelsens brant
Mitt Objekt sitter slaget, söndrat
Och skändat på det mest djävulska sätt.
Min motpol, min följeslagare,
Bortryckt med våld –
och kvar blev detta Abjekt,
en gång en del av mig, sprungen ur samma Moder,
Envist skiljd från samma källa.

Min syster,
En gång en talets varelse, en språkets slav.
Min saknade kugge i det hjul som håller livets nav.
/För Anne

Ovan, ett försök till en poetisk beskrivning av min högst personliga
upplevelse av Abjektet, mot bakgrund av Julia Kristevas teori om Abjektet,
detta ”fallna objekt” som fascinerar, intrigerar, hotar och slår
följe, samtidigt som det för oss närmare det vi en gång varit.